Blir så lycklig här i min säng, när jag tittar rakt ut genom fönstret och ser mina grannar på andra sidan. Det är en kille som står med sitt barn i fönstret och blåser såpbubblor. Ni vet, sånna man älskade när man var liten. Jag tror dessutom barnet har cancer men det ler så stort att man får lite ont i magen nästan. Börjar undra varför man inte uppskattar livet lite mer. Det är sånna stunder, som barnet och pappan hade precis, sånna stunder jag aldrig uppskattade som liten.

Jag somnade inte förrän vid 06.00 imorse. Vaknade 4timmar senare och började göra mig iordning inför skolan. Köpte mig en stor kaffe på 7eleven för att orka med dagen, men känner mig fortfarande helt matt. Kanske var det efter föreläsningen som de hade i skolan idag?...

Föreläsningen handlade om "Don't Drink And Drive". Det var två personer från vägverket som kom och berättade två olika historier om vad som hade hänt dom. Den förste, Bosse, var själv alkoholist men hade haft turen att inte ha haft någon allvarlig olycka, och inte skadat sig själv eller någon annan särskilt allvarligt. Han berättade om hur han blev alkoholist och att han likabra hade kunnat vara en utav dom som hade förlorat livet, eller tagit livet på någon annan.    Den andra personen var Elisabeth som hade förlorat sin 13årige (nu 21årige) son Erik, pga en rattfyllerist. Hon pratade om honom som att han fortfarande fanns, och på sätt och vis gör han ju det? Hon berättade hur stolt hon ÄR över honom, över att han är så duktig på innebandy, alltid är den smarte ungen liksom... Men att han bara var på fel plats vid fel tillfälle när rattfylleristen kom. Erik dog omdelebart i olyckan... Men det som var så hemskt också var att mamman en dag efter fem år hade varit vid graven och hittat ett brev, som hon hade med sig idag och läste upp. På framsidan stog det "Erik<3".. Det var en flicka som hade fått känna Erik i 2½ månad innan olyckan inträffade. Hon frågade hur Erik hade det, och hoppades på att han hade det bra vart han nu än är. Hon sa att hon brukar undra vilket gymnasium han skulle valt och att han snart skulle ha tagit studenten. Hon skrev att han skulle ha älskat idrottsklassen som de hade haft och hon saknar honom.    Usch, vad ont det gjorde att höra. Det sista som hände var att mamman spelade upp låten som de hade spelat på begravningen: "We are the Champions"... Då kunde ingen i salen hålla sig längre. Nästan alla brast ut i gråt, men inte jag. Jag satt och svalde och svalde.. Jag skulle inte börja gråta. Inte förrän jag gick ut från salen och tänkte på att jag själv har en 13årig lillebror, och på hur många gånger jag har låtit folk åka med sånna som kört fulla, och att jag själv har gjort det, brast jag ut i gråt. Kunde inte hålla mig. Tårarna bara sprutade och jag tyckte det var så orättvist att Erik skulle dö...

Ni har nog själva sett reklamen på TV där Marie Bergendahl säger "Jag förlorade min 13årige lillebror. Bilden av honom liggandes vid det trädet kommer aldrig försvinna från min näthinna". Det är Erik. Gå in på vägverktes hemsida och läs mer.. Man lär sig ett och annat. Det berör.

Erik på Liseberg. Överlycklig över att ha fått åka Hang over för första gången.
Bilden Elisabeth hade med sig idag på föreläsningen.