Du är oförstörd för mig.

Igår hade vi farmor och gammelfaster (81år, 91år) här och efter deras besök bestämde jag mig för att aldrig bli 70+... Jag vill inte att mina barnbarn ska behöva tänka likadant som jag tänker om min farmor, eller som jag tänker om någon gammal släkting. Om jag blir 70+ ska jag iallafall vara världens coolaste 70åring. Inte en sådan som säger; "Jaha Nikåååål, hur går det i skolan nu då? Har du någon flicka? oj jag menar pojke? ... Har du MVG i alla ämnen nu dååå? Vad sa du? Om jag vill ha en puss? JASÅÅÅ du sa om jag vill ha julmust...".. Man får ju huvudvärk på riktigt. Jag undvek dom seriöst så mycket det gick, ska det behöva vara så? Ska det behöva vara så att man håller sig undan för att man inte ska få för dåligt självförtroende då dom börjar jämföra en med kusiner och sysslingar. De undrar varför man inte kan vara lika bra som den där personen i släkten som blev läkare, eller när dom jämför en med kusinen som är så duktig på att sjunga och kan spela massa instrument "Ja Nicole var ju bra på piano en gång i tiden men nu är det väl bara dans som hon kan?".. Varför man inte har lika bra betyg som alla andra, och att man har ju allt blivit lite rundare sedan de såg en sist... "Ja Nicole har ju alltid varit så liten och nätt, men inte nu längre"... Både släkt och familj tjatar om att man måste börja ta körkort och att man måste, MÅSTE bestämma sig för vad man vill bli. Ja det är ju vid den här åldern som det bestäms, det är nu man måste veta, annars kommer man ingenstans. Annars blir man en sådan där "flyktig" människa, som aldrig sitter kvar på ett jobb längre än ett halvår för man tröttnat.. Ja Gud VAD HEMSKT ATT JOBBA MED DET MAN TYCKER OM FÖR TILLFÄLLET! ..       


Efter att ha kört hem gamlingarna så åkte jag in till stan för att träffa Elin och Lovisa. Vi satte oss på Fröken Olsson och disskuterade vad som skulle hända under kvällen. Vi bestämde oss till slut dra till Elins "kompis" John. Vi chillade där, kollade på tv, drack lite vin. Elin och Lovisa bekantade sig med den 60åriga grannen.. Ja det var mysigt. När jag skulle hem runt halv 2 snåret så följde Elin mig till spårvagnen. Från ingenstans berättade hon hur glad hon är att vi faktiskt fortfarande har kontakt. Och ja, det är jag också. Verkligen... Visst i 9an sa man "vi måste hålla kontakten" osv, men innerst inne tänkte man ju att det kommer inte bli så.. Absolut inte. Och för ett år sen var det så.. Jag och Elin hade inte bra kontakt av olika anledningar.. Men sen i sommras, trots att Elin flyttade till Spanien, så har vi nästan närmre och bättre vänskap nu än tidigare. Against all odds! Elin bor i Spanien, jag och Lovisa i Stockholm... Miranda, Johanna och Anita i Göteborg.. Men även om vi har alla dessa flera hundra kilometer imellan oss så lyckas man ha ett sånt jävla starkt band med alla tjejerna. Jag är så glad att jag har dom... För det har jag, i ur och skur.

Imorgon åker jag till Polen. Kommer tillbaka den 3:e eller 4:e.. har inte riktigt koll på det. I Polen blir det partyhard med Iwetta.

Där bodde jag, där bodde du..
Där bodde jag och du.

Inga jordskalv där vi bodde
ingen frös och ingen svalt
men det skedde när du rörde vid mig.
jag var sjutton, du var sexton
och jag skolkade från allt..
jag ville bara va med dig,
jag ville bara va med dig.

nu får jag höra att du lever
då och då ifrån en vän
och det verkar som att allting är okej
och jag undrar om du nångång
är tillbaks dit igen
och kanske undrar över mig..
Du kanske undrar över mig.