Sitter här och lyssnar på Elivs Presleys Devil in disguise. Världens skönaste låt. Jag blir bara glad när jag lyssnar på den.
Imorgon ska alla 1orna på läger, jag vill jag vill jag vill vara med. Och förhoppningsvis ringer Stefan mig imorgon kl 5 och hämtar upp mig så jag får åka med på lägret. Men det känns alldeles för långt bort för att det ska hända. Haha, jaja får väl hoppas på nästa år istället. Men gud vad kul det skulle varit att vara med i år.

I tre dygn har jag och mina kompisar haft en disskusion angående samhällets syn på folk och på hurvida man är ytlig eller inte. Jag kan helt ärligt säga med handen på hjärtat att utseende stoppar aldrig mig från att umgås med någon. Hur mycket eller lite personen än väger, hur mycket eller lite finnar personen har, sitter personen i rullstol, har ett större öra; Det spelar ingen roll. Mina vänner har en annan syn på saken. Man vill inte gå på stan med en ful person, eller framför allt inte på stureplan men en ful person. För man vill inte ha blickar från de med "högre status"... Vem dömer statusen? Vem klassar vem som är ful och inte ful? ... Jag förstår inte. De säger "men samhället ser ju det på det sättet". Då skriker jag med en gång; "Men varför ska det vara så!? Varför kan inte samhället förändras om alla känner att det är fel?"... Eller de kanske inte ens tycker det är fel? De kanske tycker det är helt rätt att en person som föddes med en stor näsa eller en person som fått en sjukdom och gått upp 50kg inte ska få ha några vänner? ...
Jag hatar dagens samhälle.