Jag blir så trött, så trött på vår klass. Den klass som jag varit stolt över att gå i, den klass som jag känt mig hyffsat säker i. Den har splittrats helt. Inte på mitten, utan på 1000bitar. Vad hände på vägen? Jag vet inte, allt jag vet är att det är inte detsamma längre iallafall..

Dagen har varit seg men helt okej. Började men jazz, då vi ännu en gång dansade till Iris. Åh, min låt, min låt. Efter det håltimma i 3timmar (ingen idrott eftersom dumstefan var på läger), så då blev det tacobar med Emma, Hanna, Joaquim och Kalle. Mums! Sedan tillbaka till skolan, balett och danshistoria. Danshistorian som blev lite kaos då Nathalie började tjaffsa med Magnus, haha. Det var faktiskt rätt komiskt sen.

Jag är så seg, jag börjar känna det där jobbiga i magen igen. Den där känslan av att jag saknar honom igen. Det måste vara den jobbigt sorgliga musiken jag lyssnar på. Varför psykar jag mig själv med denna musiken? Jag vet inte! Men jag vill inte byta, jag är inte på humör för någon annan musik. Varför känner jag fortfarande denna känslan? Den hade ju gått över. Den är över.. Det måste den vara. Jag orkar inte med den! Varje gång vi dansar till iris på jazzen så är det som att jag bara släpper ut allt. Då går det över, samtidigt inte. För samtidigt är jag i det så mycket, så sjukt mycket..   Det går över, det måste det göra.
"When everything feels like the movies, yeah you bleed just to know you're alive!"

Nu blir det till att vänta att Lovisas Uddevalla vänner ringer. Den berömde Ahmed är påväg. Ska bli intressant måste jag säga.

Le litegrann nu.