Back to reality. Fan vad jag inte orkar egentligen. Skola, ansvar... Ja, det är inte lätt att bo själv och gå i skola samtidigt, även fast det verkar som om det vore världens softaste.

Anyway. Första skoldagen började ju såklart med en försovning... fast den var faktiskt medveten. Jag har varit sjuk större delen utav lovet och har ingen lust att vara sjuk större delen av sista terminen också. Så jag valde att stanna hemma första lektionen eftersom det var balett. Inte bra att anstränga sig när man är sjuk. Någon annan som har tagit över min sjukdom är stackars Lovisa. Jag var snäll nog att gå och köpa godis och clementiner till stackaren som ligger med feber och hosta. Jag är en sådan bra vän :)

Det är en annan sak jag tänkt på. Vänner. Hur är man en bra vän? Det handlar ju om att ge och ta liksom. Jag gillar min vänskap med mina närmaste vänner. Natalie, Lovisa, Johanna, Anita, Emma... Philip också såklart. Vi har alltid kört på att ärlighet är viktigast. För visst är det så? Vad är man för vän om man inte kan vara ärlig? Tycker man någonting så säger man det. Man står för det och är inte rädd för vad den andra ska tycka för man vet att den kommer acceptera det och förstå. Man är uppriktig, går inte bakom ryggen. Jag menar, det är ju klart att man inte tycker om ALLT hos en person. Alla har vi brister. Men alla mina vänner vet om vad jag tycker att dom har för brister. För jag berättar det rakt ut, jag säger om jag stör mig på något. För jag vet att antingen tar dom till sig och förändrar det till det positiva, eller så säger dom att dom står för det och att dom är sådana. Då accepterar jag det.      Något annat är att inte leka med elden. Varför utmana min vänskap? Jag var ung och dum och gjorde det en gång när jag gick i 9an. Jag var nära på att förlora en utav mina bästa vänner, för att jag tänkte på mig själv. Jag valde att riskera en underbar vänskap för en killes skull. Jag kände "Men vadå, jag är väl lika viktig?".... Tyvärr tyckte jag att jag var viktigare. Så jag valde att riskera, dum som jag var. Som tur var ställde jag mig i skamvrån, skämdes, bad om ursäkt och lovade mig själv och personen att aldrig mer göra något liknande igen. Det är inte värt att riskera en vänskap, tro mig. Så vad ni än gör, pusha aldrig på det. Se inte hur långt ni kan gå utan att bli ovänner. För till slut tröttnar någon utav er, och er vänskap är förstörd...  Tröttna, det är precis det jag har gjort.

Jag och min bästa vän.