I lördags var jag och Philip på bio och vi såg filmen Blue Valentine. Jag hade inga förväntningar av filmen, mer än att Philip sa "den speglar oss" typ, mest på skoj. Men sen ju mer jag kollade på filmen, desto mer känslomässig blev jag. Den var djup, fast ändå inte. Den speglar ett verkligt förhållande och inte det där positiva när alla lever lyckliga i slutet. Det var kanske det som tog mig mest, att den visade verkligheten som den faktiskt är. Jag satt med tårarna i halsen hela tiden för man var liksom rädd att det skulle bli så för en själv. Filmen var otroligt bra, men som sagt känslosam. Verklig och värd att se.

Don't ever take anything for granted.